Jag arbetar som specialpedagog och har funderingar på hur vi bäst stöttar en pojke som är 5 1/2 år med en grav generell språkstörning. Jag har diskuterat detta med sjukhusets logoped och vi kom fram till att jag skulle skriva till er och fråga. Det vi funderar över är modersmålsstödet. I hemmet pratar man arabiska. Den dialekt som används där familjen kommer ifrån. Nu har pappan till pojken berättat att det inte är "samma" arabiska som vår modersmålslärare använder. Jag har diskuterat detta med vår modersmålslärare och det är "riksarabiska" som hon använder.
Hur ska vi tänka? Ska vår modersmålslärare försöka använda pojkens dialekt (ej hennes egen.) Eller ska man strunta i modersmålsstödet i förskolan och stötta föräldrarna i att använda sin egen dialekt hemma eller? Jag tänker på att om det blir ytterligare ett språk för pojken att lära sig är det ju inget stödjande.
Nu tror vår modersmålslärare att hon kan berätta och använda pojkens dialekt om hon arbetar enskilt med honom. Kan vi få några tankar från er?
Riksarabiska eller standardarabiska är det språk som ligger till grund för den arabiska skriften. Det innebär att det språk arabiska barnen lär sig läsa på skiljer sig en del från den dialekt som talas hemma. Standardarabiska är alltså ingens modersmål, utan något man lär sig i skolan.
Skillnaderna ligger i ordförrådet, som är mer formellt i standardarabiskan, och i det faktum att dialekterna (som ej är skriftbundna)har slopat en stor del av böjningsmorfologin som finns i standardarabiskan. Sen kan man naturligtvis använda lätt standardarabiska, som finns i arabiska barnböcker. (Som ett litet sidospår skulle jag vilja påpeka att man får vara lite försiktig med översatta barnböcker från svenskan, eftersom översättarna inte är barnboksförfattare och inte alltid inser att dessa texter skall läsas för små barn. Fråga modersmålslärarna vad de tycker.)
I förskolan bör man alltså inte använda standardarabiska, eftersom detta inte är det språk som används i hemmet, och barnen inte kan läsa. Har barnet dessutom en grav språkstörning och inte har kommit så långt i sin språkutveckling av sitt talade språk är det olämpligt.
De dialekter som främst finns i Sverige är libanesisk-syrisk-palestinsk-jordansk dialekt, alltså östra Medelhavet och irakiskt dialekt. Det som främst skiljer med en annat dialekt är ordförråd och uttryck, men detta är inget större problem, barnen är ofta själva medvetna om det. Det viktigaste är att dialekterna till skillnad från standardarabiskan inte innehåller en mängd böjningsmorfem som bara realiseras i skrift och ofta i s k Spoken Educated Arabic.
Kan modersmålsläraren tala barnets dialekt vore det betydligt bättre. Ofta är skillnaden mellan dialekter ett större problem för föräldrarna än barnen, som är vana att höra dialekterna blandas. Dessutom är de flesta modersmålslärare vana att tala olika dialekter, framförallt om de arbetar i förskolan.
Mitt råd blir alltså att modersmålsläraren talar barnets dialekt, och också att ni gör det som ni skrev som alternativ, nämligen att stötta föräldrarna att använda dialekten med barnet.