Tvåspråkiga barn med autism, med mycket lite talat språk, hur tänker ni kring dem? Om de bara kommer att lära sig mycket lite tal, ska man ändå satsa på en tvåspråkighet? Eller bara svenska, även om föräldrarnas svenska inte är perfekt? Om barnet "pecsar", dvs tränas i att lämna en textremsa för tex "Jag vill ha saft", ska man ha den på 2 språk då (om barnet ska uppmuntras att även säga med ord det som framgår)? Meningarna går ofta isär och jag skulle gärna vilja veta hur ni som vet mycket om flerspråkighet och språkproblem tänker. Tack på förhand.
Detta är ingen lätt fråga. Hade barnet haft en utvecklingsstörning hade det varit självklart att använda två språk. Det är nämligen fullt möjligt att utveckla två språk även med en generell utvecklingsstörning där språkstörning ingår. Språkutvecklingen hos dessa barn tar liksom all utveckling lång tid, och i stället för att gå långsamt på ett språk går det långsamt på två språk. Det finns en föreställning om tvåspråkiga barn med problem med språkutvecklingen, nämligen att om man tar bort ett språk så går det fortare på det som blir kvar. Detta stämmer inte, långsamheten i utvecklingen beror på störningen, inte på tvåspråkigheten. Skulle detta vara sant, skulle det bli det svårt att förklara varför enspråkiga barn kan vara mycket långsamma i sin språkutveckling.
Problemet med barn med autism är att det är svårt att förutse hur de ska reagera på olika saker, som detta att ?pecsa? på två språk i stället för bara ett. Det går därför inte att svara generellt, eftersom varje fall måste behandlas individuellt.
Jag tror att man får resonera som så, att man utgår från att barnet skall kunna kommunicera både med familjen och personer i sin dagliga miljö, och därför prövar man med två språk. De som känner barnet bäst får se hur han eller hon reagerar på detta. Ibland kanske barnet reagerar negativt så länge och så ihärdigt att man måste ta bort ett språk, ibland kanske det fungerar utifrån en anpassning till barnet, och ibland kanske det fungerar utan problem