Jag har i mitt arbete kommit i kontakt med en 4 årig pojke som fått diagnosen autism. Hans mamma kommer från Rumänien - pratar svenska, med kraftig brytning - och hon har fått rådet att inte prata på sitt hemspråk med pojken utan på svenska. I dagsläget har pojken inget expressivt språk och visar inte intresse för interaktion. Är det verkligen rätt att hon skall prata ett för henne "obekvämt"
språk med honom? Psykologen som givit rådet tror att flera språk bara "krånglar" till det för honom. Men om föräldrarna skall försöka etablera någon typ av samspel, arbeta fram trygga rutiner och skapa ett gott liv tillsammans, borde då inte mamman göra det på sitt språk, där hon spontant kan uttrycka sig? Jag skulle bli så tacksam för svar!
Du har alldeles rätt i att mamman skall använda det språk hon kan bäst med honom. Att fler språk skulle "krångla till" det för honom är en mycket enspråkig föreställning. Att språkutvecklingen inte kommit igång beror på hans autism, inte på tvåspråkigheten. Det finns många exempel på barn med autism som utvecklat två språk. Det finns också forskning bl a från Holland som visar att när föräldrar till flerspråkiga barn med funktionshinder ombeds bara tala majoritetsspråket med barnet, så minskade den språkliga stimulansen från föräldrarna med hälften.
Grundproblemet är att han inte är intresserad av kommunikation, och det viktigaste nu är att få igång kommunikationen, t ex genom att använda bilder och tecken. Då är det extra viktigt att mamma inte tvingas tala ett språk hon inte är bekväm med.