Hur kan man avgöra huruvida en svag elev har en språkstörning eller om det handlar om just svenska som andraspråksproblem? När man gör läs- och skrivdiagnoser kommer man kanske fram till att en elev har läs- och skrivsvårigheter, men hur kan man utesluta att det inte också handlar om en språkstörning?
Definitionen av en språkstörning hos flerspråkiga barn är att språkutvecklingen inte är den för åldern förväntade och att BÅDA språken är drabbade. Det räcker alltså inte med att barnet har problem på andraspråket svenska, utan man måste också göra en informell bedömning av modersmålet med hjälp av modersmålslärare, tolk, förälder, äldre syskon etc.
Det finns inget absolut samband, men barn med läs- och skrivsvårigheter har ofta haft en språkstörning som yngre barn. Språkstörning ändrar karaktär bl a med stigande ålder, vilket innebär att problemen i det talade språket kan ha normaliserats kring skolstarten, men sen uppträder språkstörningen igen just i form av läs-och skrivsvårigheter.
Om barnet bara lärt sig läsa och skriva på svenska, blir det svårt att visa att barnet har samma problem på modersmålet med läsning och skrivning. Men vissa faktorer visar på generella svårigheter som går att testa på båda språken, t ex begränsat arbetsminne som man testar genom att be barnet t ex upprepa allt längre sifferkombinationer på båda språken, att ange vad som blir kvar av ett ord om man tar bort en staveler eller bokstav.
Begränsat ordförråd och därav följande nedsatt språkförståelse är också en faktor vid läs- och skrivsvårigheter, och det går att testa på båda språken. Genom att låta någon översätta ett språkförståelsetest får man i alla fall en uppfattning om ordförrådet t ex är mycket begränsat på modersmålet. Ett sätt att få en uppfattning om vad man skall vänta sig är att testa ett antal barn med samma språk som inte har några större problem med andraspråksutvecklingen. Testar men dem på båda språken får man resultat att jämföra med.