Vi är ett team av specialpedagoger mot förskolan som har noterat en ökning av barn från Thailand och Filippinerna. Oftast är papporna/styvpapporna svenska. Det talas ibland engelska i hemmet som gemensamt språk och det är inte ovanligt att engelskan är bristfällig och samtalen blir i telegramstil eller fåordigt. Föräldrarna signalerar att barnen inte pratar mammans modersmål utan det blir en mix av flera språk. Nu undrar vi om ni kan hjälpa oss att få kunskap om språkinlärning ur ett östasiatiskt perspektiv. Är det barnen som lär varandra och är åhörare till de vuxnas samtal? Finns det en kultur av att ställa frågor till barn? Ses det som positivt att barn är tysta och stillsamma? Vi behöver veta hur vi ska möta dessa barn och deras föräldrar på bästa sätt i förskolan.
Lite svårt att svara på, men troligen är det mer åt det hållet ni undrar. Det som komplicerar det hela är ju att fäderna oftast är svenska och att barnen till största delen möter en mer svensk språklig socialisation från alla utom modern.
Min erfarenhet är att problemet mer gäller att den språkliga stimulansen i hemmet är mycket otillräcklig, inte minst därför att mamman försöker använda sin oftast bristfälliga svenska, eftersom fadern ofta kräver detta. Detta medför som du skriver att modern talar ett blandspråk till barnet. Jag tror ni hjälper barnen på bästa sätt genom att förklara vikten av språklig stimulans, vare sig den kommer via en vuxen eller i en barngrupp. Problemet med barngruppen är ju att de äldre barnen ofta inte kan vara förebilder eftersom de inte heller talar thai eller tagalog, så i det här fallet blir de de vuxna som måste stå för den stimulansen. Detta innebär bl a att visa vilka material som är bra att arbeta språkligt med.