Vad är en kritisk period i språkutvecklingen?
Jag håller på och forskar om språk i språket i skolan och har inriktat mej på barnens språkutveckling..med frågan varför barn lär sej bättre än vuxna..som visst beror på någon sorts kritisk period..kan du förklara det bättre
Termen kritisk period används främst inom biologin och syftar på att det i organismens utveckling finns en begränsad tidsperiod då en speciell förmåga eller egenskap måste stimuleras. Om detta inte händer kommer förmågan eller egenskapen antingen att inte att utvecklas alls eller så blir den aldrig fullt utvecklad. Ett ofta använt exempel är fågelungen som under sina första veckor måste få höra sin egen arts specifika fågelsång. Den vuxna fågeln kommer visserligen att sjunga, men inte som sina artfränder, och får därmed svårt att locka honor.
På ungefär samma sätt har man föreslagit en kritisk period för språkinlärning hos människor. Om barnet exponeras för språk för sent, kommer han/hon aldrig att utveckla språket fullt ut. En betydelsefull forskare i detta sammanhang är neurofysiologen Eric Lenneberg i USA, som utifrån sina studier kring afasi (hjärnskador som orsakar språkstörningar) på barn och vuxna. Lateralisering innebär en process tidigt i livet där de två hjärnhalvorna efterhand specialiseras för olika funktioner, t ex språk. Både hjärnhalvorna är visserligen involverade när en vuxen talar, men de centrala språkfunktionerna är lokaliserade till vänster hjärnhalva. Denna uppdelning är inte lika klar hos små barn, utan där är språkfunktionerna mera jämnt fördelade mellan hjärnhalvorna, och hjärnan därmed mera plastisk.
Lenneberg ansåg utifrån sina resultat att denna lateraliseringsprocess var avslutad i 12-13-årsåldern, eftersom de som fick en hjärnskada före denna ålder återhämtade sig bättre. Av samma anledning satte han gränsen för den kritiska perioden för språkutveckling kring puberteten. Han menade att när lateraliseringen är färdig, förlorar hjärnan sin flexibilitet och den kritiska perioden är över.
Idag talar man inte om den kritiska perioden i termer av lateralisering, som är avslutad mycket tidigare enligt nya studier, redan i 4-5-årsåldern. I stället anses sambandet med stigande ålder och avtagande effektivitet när det gäller språkinlärning ha att göra med nervcellernas förmåga att göra nya kopplingar till varandra och att förstärka dessa kopplingar. Senare forskning pekar på myeliniseringen av nerverna som orsak till att hjärnan blir mindre plastisk med stigande ålder. Lenneberg menade att den som före puberteten aldrig blivit utsatt för språk aldrig skulle kunna utveckla något språk överhuvudtaget.
Detta går ju inte att testa, men verkligheten har tyvärr bjudit på personer som på olika sätt hindrats att möta språk. Det mest kända exemplet är Genie, som hölls inlåst fram till 14 års ålder. Ett annat exempel är Chelsea, som föddes med en grav hörselskada men feldiagnostiserades som utvecklingsstörd eller emotionellt störd. Hon fick korrekt diagnos vid 31 års ålder. Isabelle hölls undangömd med sin döva mor och hittades vid 6 års ålder. Ingen av dessa tre individer hade utvecklat något språk när de hittades. Vad om skiljer dem åt var hur långt de senare kom i den språkliga utvecklingen. Dessa tre fall stödjer hypotesen om en kritisk period. Isabelle påbörjade sin språkliga utvecklingen vid 6 års ålder, alltså före puberteten och uppnådde en språklig behärskning som var åldersadekvat efter kort tid, cirka 1 år. Genies språkliga utveckling började strax efter att hon kommit i puberteten, och den avstannade efter ca 5 år då hon nått ungefär en 2-årings nivå. Chelsea, som helt och hållet missat den kritiska perioden, utvecklade inte ens de basala grammatiska strukturer, som fanns i Genies språk.
Dessa tre personer är exceptionella, men om man ser på döva som hindrats från att lära sig teckna, men fått tillfälle till att utveckla ett teckenspråk senare i livet, är resultaten liknande. Inte ens minimalt försenade inlärare når full behärskning av teckenspråket, jämfört med de inlärare som lär sig teckenspråk innan puberteten. Dessa individer har ändå haft en barndom som inte skiljt sig från andras med avseende på omsorg, mänsklig kontakt och kärlek. Precis som hos Genie är det grammatiken som utvecklas sämst, medan ordförrådet inte är lika drabbat.
Forskningen är idag överens om, att om den mänskliga hjärnan inte får etablera språkliga funktioner tidigt, blir den ostrukturerad. Övriga hjärnfunktioner i den vänstra hjärnhalvan stimuleras inte heller om ett språkligt system saknas.
När det gäller andraspråksinlärning är begreppet kritisk period mera omtvistat. Vissa studier har visat att äldre barn och vuxna kan lära sig vissa grammatiska strukturer snabbare än yngre barn. Problemet är att dessa studier inte tagit hänsyn till att hypotesen om en kritisk period gäller slutnivå i den språkliga utvecklingen. Det är idag dock ett erkänt vetenskapligt faktum att barn i allmänhet når mycket längre i andraspråksutvecklingens slutnivå än vuxna. Att vuxna andraspråksinlärare ändå når mycket längre än Genie och Chelsea, beror på att den neurala arkitekturen redan är utvecklad på grund av att de utvecklat ett modersmål under den kritiska perioden.
Ovanstående är hämtat från:
Abrahamsson, N & Hyltenstam, K (2003) Barndomen ? en kritisk period för språkutveckling? I: Bjar, L & Liberg, C (red) Barn utvecklar sitt språk. Lund: Studentlitteratur
Abrahamsson, N & Hyltenstam, K (2004) Mognadsbegränsningar och den kritiska perioden för andraspråksinlärning I: Hyltenstam, K & Lindberg, I (red) Svenska som andraspråk ? i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur
Vill du veta mer, finns det mycket mer att hämta i dessa artiklar!