Jag jobbar nu med en pojke, f-97 som är tvåspråkig på engelska-svenska. Engelska är det starkare språket och han går i en engelsktalande skola. Han har stora expressiva svårigheter gällande fonologi, grammatik och ordförråd, men har hyfsad impressiv förmåga. Han har ännu ej befäst kopplingen fonem-grafem på något av språken och har således stora läs- och skrivsvårigheter. Min fråga är: Vilket råd ska jag ge skola och hem angående pojkens läs- och skrivinläring? Jag känner spontant, att han endast borde läsa och skriva på engelska i nuläget eftersom fonem-grafemkopplingen skiljer sig så mycket mellan de två språken. Således: endast muntlig svenska tills han befäst läsning och skrivning på engelska men förstås massiv språkträning på bägge språken.
Tänker jag knasigt här?
Den forskning som finns kring läs- skrivsvårigheter hos flerspråkiga barn, som förvisso inte är svår, visar på att barnen har samma problem på båda språken, de skiljer sig inte åt beroende på de olika språken. Det finns en artikel, som säger att engelsk-arabiska barn med läs- och skrivsvårigheter på båda språken, faktiskt klarade vissa test på engelska kring läsförmågan bättre än lässvaga enspråkiga barn.
Abu-Rabia, S & Siegel, L (2002) Reading, Syntactic, Ortographic, and Working Memory Skills of Bilingual Arabic-English Speaking Canadian Children. Journal of Psycholinguistic Research 31(6), 661-678
Det innebär att om man lär sig läsa på två språk, trots läs- och skrivsvårigheter, är flerspråkigheten inte ett hinder. Detta finns belagt i även andra undersökningar.
Det är förmodligen lite grann som med talat språk - om man är enspråkig känns det fel att barnet med grav språkstörning skall utsättas för TVÅ språk, när det redan har problem med ett. Sedermera har det visat sig att det ju inte är så - flerspråkiga barn med grav språkstörning klarar att lära sig två språk. Den flerspråkiga förmågan är ju en annan typ av språklig förmåga, där lagringen i hjärnan förmodligen ser annorlunda ut än hos enspråkiga.
För att återvända till din konkreta fråga, så kan jag för lite om dyslexi för att kunna svara klart ja eller nej. Om du går in på Språka Loss' hemsida, så finns där en litteraturöversikt kring dyslexi och flerspråkighet av Bodil Andersson, där du dessutom kan finna fler referenser. Adressen är: www.fmls.nu/sprakaloss/flerspr...
I denna översikt framgår t ex att en person med dyslexi kan ha lättare att läsa på engelska än på ett ljudenligt stavat språk, eftersom det då krävs andra strategier vid läsning än att ljuda.
Det är därför möjligt att det är lättare för honom att koppla fonem-grafem på svenska, men lättare att sen läsa på engelska.
Allmänt är det dock så att det är lättare att lära sig läsa på det språk man kan bäst, eftersom det då är större utsikter att man förstår det som man läser.
Rent logiskt låter det ju därför som om engelska vore det bästa, men samtidigt kanske vissa förmågor lättare går att aktivera på ett ljudenligt stavat språk som svenska. Så ditt råd kanske ska vara att skolan koncentrerar sig på engelska, men ibland kan utnyttja det faktum att pojken är tvåspråkig, och prövar med svenska på uppgifter som verkar oöverkomliga på engelska.