Jag arbetar på en förskola där det går en flicka med annat modersmål än svenska. Flickan är 4,5 år och har gått i förskolan i 3 år nu. Hennes svenska språk har utvecklats mycket långsamt - och fram till den här terminen har hon undvikit att leka med andra barn eftersom de inte kunnat förstå henne (min tolkning).
Hon har haft oregelbunden närvaro fram till i januari, nu har den förbättrats avsevärt och så även hennes språk. Jag har uppmanat föräldrarna att söka logopedhjälp i samråd med hennes modersmålspedagog, som anser att hennes utveckling på modersmålet är avvikande. Hon har haft och har fortfarande stora uttalsproblem även på svenska.
Nu till frågan - ska jag fortsätta att försöka få logopedkontakt till flickan nu eftersom hennes svenska språk har utvecklats avsevärt sedan hon fått mer exponeringstid? Flickan leker nu med de andra barnen och vill kommunicera med mig - pratar och berättar gärna. Hon har fortfarande svårt med en hel del ljud, och hennes grammatiska strukturer gör att det är svårt att förstå henne ibland. På avdelningen är de flesta barnen flerspråkiga och hennes språk avviker helt klart från hennes jämnåriga kamraters, men hennes oregelbundna vistelsetid ger henne andra förutsättningar än dem.
Även om flickans språk förbättrats när exponeringen blivit mer kontinuerlig, vilket är en båda viktig och glädjande iakttagelse, så har hon förmodligen en språkstörning eftersom hon avviker från den förväntade utvecklingen i modersmålet och hennes problem med uttal och grammatik i svenskan kvarstår till stor del. Därför tycker jag att du skall uppmuntra föräldrarna till logopedkontakt. Dels kan logopeden handleda både föräldrar och en-och tvåspråkig personal, så att språkutvecklingen får ytterligare fart, dels finns det också möjligheter för logopeden att t ex se till att ansöka om extra stöd i skolan vid skolstart om det skulle anses behövas (vilket vi ju inte vet nu, men som exempel).