Jag är specialpedagog och möter en pojke, snart 4 år, som varken pratar danska eller svenska. Han bryter på båda språken och har även vissa fonologiska svårigheter. Han är mycket verbalt aktiv men om man observerar språket så uttrycker han sig i korta meningar och förstärker talet med ljud och gester. Jag ser det inte som att han kodväxlar utan snarare talar en egen mix av språken, vilket man kan höra hos dem som i vuxen ålder flyttar hit från Danmark. Är det ett hinder eller ett problem som vi ska arbeta med eller är det naturligt att språktillägnandet blir blandat när det rör sig om så här näraliggande språk?
Det som gör att små barn skiljer mellan olika språk är framförallt de fonologiska olikheterna. Det blir därför oftare problem, framförallt fonologiskt, mellan två näraliggande språk. Barn kan ha fonologiska drag från sitt modersmål i det nya språket, men bara under en kort tid, och de har definitivt inga problem med brytning på sitt eget språk. Det finns många exempel, inte minst här i Malmö, på dansk-svenska barn som skiljer väl på språken. Jag tycker att ni ska se det som en fonologisk störning och kartlägga hans fonologi och organisationen av det. Det sistnämnda gör man genom att testa hans fonologiska medvetenhet på båda språken, och därefter arbeta med det som ger störst problem. Eventuellt finns det en språkstörning i botten och förmodligen behöver ni bedöma även grammatik och lexikon på båda språken.