Jag håller på med en psykologbedömning av en 11-årig flicka (år 5) som har enorma brister i svenska men ännu större brister i hemspråket. Bl a såg hon en bild av en kniv och visste inte vad det hette, och visste inte vilken av fyra djurbilder som var ett lejon. Hon kunde detta på svenska men inte på hemspråket. Flickans mamma kom hit som ung tonåring och talar hyfsat bra svenska. Jag brukar rekommendera föräldrarna att tala på hemspråket men undrar om jag inte i hennes fall bör rekommendera mamman att tala svenska med henne. Vad tycker ni?
Jag tycker det verkar som om denna flicka, som av vad jag förstår är född i Sverige, har stora språkliga svårigheter som jag inte tycker kan hänföras till flerspråkigheten. Hon hade med största sannolikhet haft stora svårigheter även som enspråkig.
Att ta bort ett språk hos ett barn med grav språkstörning (som ju detta verkar vara med tanke på hennes ålder) innebär inte att man så att säga speedar upp utvecklingen på det återstående språket. Så är det inte av den enkla anledningen att det är språkstörningen som är problemet, inte flerspråkigheten. Tar man bort ett språk, utvecklas barnet långsamt på ett språk istället för att utvecklas långsamt på två språk.
Det är bättre att fråga mamman hur mycket av modersmålet hon egentligen talar, med tanke på att flickans ordförråd verkar vara minimalt. Skulle det visa sig att detta språk nästan inte talas, får man ha en diskussion med mamman, om hon tycker det är viktigt att flickan talar detta språk. Andra faktorer att ta upp är hur många släktingar och andra det finns runt flickan som kommunicerar på detta språk. Vill mamma behålla språket, måste hon få hjälp med hur hon skall gå tillväga, och flickan måste exponeras för språket även i skolan.
Skulle det visa sig att språket nästan inte alls talas, kan det inte ha orsakat flickans problem, utan i stället bör man betrakta svenska som det starkare förstaspråket