Kan man ha sematisk-pragmatisk språkstörning utan att de andra nivåerna blir drabbade? Hur testar man flerspråkiga barns semantisk-pragmatisk språkstörning?
Dorothy Bishop, en framträdande forskare inom detta område definierar pragmatiska problem som problem att använda språket i ett visst sammanhang. Pragmatiska problem visar sig ofta inte vid vanliga språktest utan bara vissa situationer, som t ex att förstå innebörden i ett samtal. De uppmärksammas inte heller förrän tidigast i slutet av förskoleåldern, då kraven på barnets insats i ett samtal ökar. Pragmatiska problem är också ett av kärnproblemen vid neuropsykiatriska diagnoser, t ex autismspektrumstörningar.
Pragmatik är inte lika lätt avgränsbart som grammatik och fonologi, utan mer flytande, vilket gör det svårt att sätta upp normer för vad som är ett normalt pragmatiskt beteende.
Termen semantisk-pragmatisk störning myntades på 80-talet av amerikanska forskare. Några år senare presenterade brittiska forskare ett liknande system. Den stora skillnaden är att hos de amerikanska forskarna används denna term för barn med olika typer av biologiskt betingade tillstånd som autism och hydrocephalus (vattenskalle). De brittiska forskarna betraktar däremot en semantisk-pragmatisk störning som en undergrupp till språkstörning. Den mest livaktiga forskningen kring semantisk-pragmatisk störning pågår också i Storbritannien.
Pragmatiska problem är i allmänhet tecken på en grav språkstörning, eftersom barnet i så fall har stora problem med språkförståelsen, som t ex att hänga med i ett samtal genom att relatera det till det övergripande temat och inte bara svara på den senaste turen. Det är naturligtvis möjligt att ett barn normaliserats grammatiskt och fonologiskt, men har kvar stora problem med pragmatiken. Har barnet inte tidigare haft en språkstörning som drabbat andra nivåer, utan enbart en pragmatisk störning, uppstår ju frågan om barnet i stället uppvisar autistiska drag. Avgränsning mot autism innebär framförallt att de pragmatiska problemen förändras över tid, medan de hos barnet med autism förblir relativt oförändrade.
Ett sätt att bedöma barnets pragmatiska förmåga är att observera hur barnet klarar att delta i ett vanligt samtal, och utifrån detta göra en samtalsanalys, dvs hur barnet fungerar i en dialog. Ett annat sätt är att använda frågeformulär som CCC, Children´s Communication Checklist. Det är konstruerat av Dorothy Bishop, och finns nu översatt till svenska. Det riktar sig främst till lärare och specialpedagoger som skall ta ställning till 70 påståenden kring barnets kommunikativa beteende, barn mellan 6 och 9 år. Enkäten bygger på att det finns typiska beteenden vid pragmatisk störning. Detta gör det något problematiskt att använda till flerspråkiga barn. Troligen är det så att de flesta av de avvikande kommunikativa beteenden som barn med pragmatiskt störning uppvisar, är avvikande i alla kulturer. Icke desto mindre kan det finnas skillnader. Vid en stora IASCL-kongressen (barnspråk) i Berlin sommaren 2005, fanns en poster gjord av persiska logopeder som använt CCC i Teheran. De hade inte kunnat översätta CCC rakt av utan hade varit tvungna att göra kulturella anpassningar.
Bästa sättet att bedöma ett flerspråkigt barn är förmodligen att fråga barnets föräldrar och tvåspråkig personal på barnets språk om de upplever barnets kommunikativa beteenden som avvikande, och då fråga om olika situationer som att delta i samtal, förstå instruktioner i grupp, kunna berätta en historia på ett sammanhängande sätt osv. Den kulturella aspekten krånglas naturligtvis till ytterligare genom att man måste ta hänsyn till ackulturationen, dvs hur mycket av den nya kulturens kommunikationsmönster familjen och den tvåspråkiga personalen har tillägnat sig. Min erfarenhet är dock att föräldrarna är medvetna om problemen, när det gäller barn som har stora pragmatiska problem