Jag är logoped och jobbar med en flicka som är 14 år och har en generell språkstörning. Hennes pappa pratar ett språk, hennes mamma ett annat. Flickan läser svenska och engelska i skolan men inget hemspråk. De pratar mest svenska hemma för flickans skull. Är det bra eller ska jag insistera på att hon får prata de andra två språken hemma? Eller ska jag se till att hon får hemspråksundervisning i skolan? Hon vill helst inte det eftersom hon har det så jobbigt med skolan iallafall pga språkstörningen. Skolan är ganska trög så det är svårt att få dem att genomföra förslagen jag ger, men jag vill att det ska bli bra för den här flickan som jobbar på så flitigt med skolarbetet trots sina svårigheter.
Eftersom flickan är 14 år och föräldrarna mest talar svenska, och hon dessutom inte har modersmålslärare, är ju frågan hur mycket som är kvar av dessa språk. En grav språkstörning medför ju en stor sårbarhet för för lite exponering, och detta gäller ju inte bara andraspråket.
Hennes språkkutveckling skulle säkert må bra av att hon får stöd i alla sina språk, men du måste i så fall ta reda på hur mycket som är kvar. Om flickan dessutom inte vill och föräldrarna mest talar svenska, så tror jag att detta är "a lost cause".