Jag jobbar på en skola där barn med annat modersmål utgör 90% i grupperna (de flesta födda i Sverige). Jag tar ofta upp vikten av att arbeta med språklekar ( t ex Bornholmsmodellen) i förskoleklasserna. Den språkliga medvetenheten är ju en förutsättning för att lära sig läsa och skriva. Jag får ofta till svar att barnen har så dålig svenska, litet ordförråd, vet inte vad orden betyder osv, så det väntar vi med till år 1. De ska bli trygga först. Man arbetar alltså inte strukturerat med språklig medvetenhet. Jag köper inte det riktigt utan tycker att man ska jobba målinriktat med språklekar, träna upp den auditiva förmågan osv, trots att andraspråket är bristfälligt. Är jag fel på det?
Både ja och nej. Den språkliga medvetenheten är viktig för hur barnet klarar sig i skolan. Problemet är att många flerspråkiga barn är rejält understimulerade i sitt eget språk vilket påverkar inlärningstakten i andraspråket, i det här fallet svenska. Den ideala situation hade varit att man arbetade med språklig medvetenhet först på modersmålet och sedan på andraspråket.
Bornholmsmaterialet och andra material är gjorda för enspråkiga barn, vilket innebär att de förutsätter en viss språkbehärskning för att uppgifterna skall bli meningsfulla. Förstår inte barnet de ord som ingår i uppgifterna, innebär det att de i princip arbetar med non-ord i uppgifterna, alltså ord utan innebörd. Utifrån vad du beskriver tycker jag att man skall arbeta mycket strukturerat med att bygga upp ett ordförråd hos barnen, helst i samarbete med modersmålslärarna, eftersom man erfarenhetsmässigt får bäst resultat om man arbetar parallellt med språken. När barnen väl har ett bättre ordförråd kan man börja arbeta med språklig medvetenhet