På min förskola går ett syskonpar som har en svenskspråkig mamma och en pappa med ett annat modersmål. Barnen har en konstaterad språkförsening i svenska, och är även sena i sin utveckling i övrigt. Modermålspedaogen vill avsluta sitt arbete med barnen eftersom han anser att de inte behärskar pappans modersmål. Han ifrågasätter om pappan talar sitt modersmål med dem - något som båda föräldrarna säger att han gör. Om barnen inte varit sena i sin utveckling på svenska hade jag varit benägen att hålla med modersmålspedagogen - barnen svarar aldrig på pappans språk, leker inte med varann på språket och verkar inte förstå när man talar till dem. Men eftersom de har denna språkförsening blir jag tveksam. Kanske behöver de mycket mer tid och mer stöd för att kunna tillgodogöra sig språket, och gör vi dem kanske en mycket stor otjänst om vi låter modersmålspedagogen avsluta sitt arbete. Barnen är 3 och 5 år gamla.
Utmärkande för språkstörning är ju den mycket långsamma språkutvecklingen och sårbarheten för för lite exponering. Det senare innebär att barn med språkstörning måste exponeras mycket mer för språk än barn med normal språkutveckling. Om ett barn i normalfallet behöver höra ett nytt ord 3-4 gånger för att lära sig det, kan det i extremfallen röra sig om 3-400 gånger för att barn med grav språkstörning skall lära sig ett nytt ord.
Problemet i det här fallet är förmodligen att det inte räcker med den språkliga stimulans barnet får på faderns språk - han talar säkert sitt språk med barnen, men den stimulansen räcker inte för de här barnen. En modersmålspedagog en gång i veckan räcker inte heller. Om de här barnen skall kunna utveckla två språk - vilket är fullt möjligt, bara man är medveten om att det kommer att ta längre tid än i normalfallet, måste de få mycket mer språklig stimulans på pappas språk. Det innebär bland annat fler timmar med modersmålspedagogen.
Eftersom de här barnen har en diagnostiserad språkstörning måste de ha en logoped. Jag tycker att du skall kontakta henne och be om handledning framförallt till modersmålspedagogen, och att han och pappa kan arbeta med samma språkliga begrepp hemma och på förskolan. Det kan också vara bra om modersmålspedagogen får mer bakgrund om vad en språkstörning är och hur den yttrar sig, eftersom vanlig pedagogik inte fungerar i det här fallet. Viktigast är dock att komma ihåg att det är fullt möjligt att utveckla två språk trots en språkstörning, men det behövs mycket längre tid och mycket mer intensiv språklig stimulans.