Jag arbetar med en 6-årig pojke som har en generell språkstörning; fonologi, grammatik. Han är mycket tystlåten och har svårt att leka och ta kontakt med sina kamrater. Pojken bor med sin svenska mamma och är hos pappan varannan helg. Pappan är serb, men född i Sverige. Nu vill pappan att pojken ska få hemspråksundervisning. Är det bra för pojken just nu?
Flerspråkiga barn med språkstörning klarar att utveckla mer än ett språk. Men det är på samma villkor som gäller enspråkiga barn med språkstörning, dvs. det tar LÅNG tid.
Det finns olika myter kring detta, en säger att barn med språkstörning bara klarar att utveckla ett språk, vilket direkt motsägs av verkligheten i flerspråkiga samhällen. En annan säger att om man tar bort ett språk går det mycket fortare på det språk som är kvar. Detta är inte heller sant, skillnaden blir att det går långsammare på ett språk i stället för att gå långsamt på två eller flera språk. Barnens problem orsakas av språkstörningen, inte av flerspråkigheten. Deras språkstörning förvärras alltså inte om det är mer än ett språk inblandat.
Nu har jag inte så mycket uppgifter om pojken du frågar om, men det första jag undrar är om pappa alltid har talat serbiska med honom och hur mycket serbiska han förstår och talar. Är det ett språk som har en funktion för pojken även om han bara förstår det, finns det inga hinder för att låta honom få modersmålsträning under förutsättning att den är anpassad till det faktum att han har en språkstörning. Det förutsätter också att pappa följer upp och talar mycket serbiska med honom när de träffas.
Om pappa däremot inte har talat serbiska med honom innan, eller inte talar särskilt mycket serbiska med honom är modersmålsträning på nybörjarnivå ganska meningslöst. Pojkens språkutveckling tar inte skada av det, men han kommer inte att använda det om språket inte har någon funktion för honom.