Hoppa till huvudinnehåll

Sökformulär

Huvudmeny

  • Startsida|
  • Litteraturtips|
  • Länkar|
  • Frågor och svar|
  • Artiklar|
  • Forum|
  • Material|
  • Föreläsningar|
  • Kontakta oss|

Du är här

Hem
 

Språklig stimulans

Hej, jag är svensk och har bott i Tyskland sen jag var 11 år. De första 10 åren i Tyskland bodde jag här tillsammans med mina föräldrar och syskon, det gemensamma språket är och har alltid varit svenska med min familj. Jag är nu gift med en tysk man och vi väntar vårt första barn. Vår plan är att jag ska prata svenska med barnet, resten blir ju av naturliga skäl tyska. Min man förstår ganska bra svenska, men pratar det inte speciellt aktivt, därför lär vårt gemensamma språk förbli tyska. 

Jag kommer att börja jobba 75 % igen när barnet är ca 8 månader, då därefter kommer det inte att bli speciellt mycket svenska heller. Finns det något jag kan göra för att förbättra förutsättningarna för vårt barn att lära sig svenska? Jag har funderingar som t ex svensk aupair, "bara" svenska barnböcker eller barnfilmer, kanske barnomsorg genom en annan svensk någon dag i veckan. Tror du detta är faktorer som skulle gynna tvåspråkigheten? Finns det något riktvärde, hur mycket kontakt ett barn borde ha med det andra språket för att utveckla ett aktivt andra språk? Vad gör jag om barnet inte förstår sin mamma? 

 
 

Svar: 

Jag tycker att du har många goda idéer kring hur ditt lilla barn skall få möte så mycket svenska som möjligt, inte minst att ha en svensktalande aupair. Din man har också en viktig uppgift här, eftersom den andra förälderns attityd gentemot det andra språket är avgörande för framgång. Hans uppgift blir att uppmuntra barnet och berömma det för att det kan ett annat språk än svenska; de kan t ex när barnet blivit lite äldre tävla om att benämna vad som finns på frukostbordet på svenska, och naturligtvis låta barnet vinna och känna sig duktigt. 

 

Det som avgör hur ett andra språk utvecklas är givetvis hur mycket kontakt barnet har med språket ifråga, och ju mer desto bättre, men det allra viktigaste är kontinuiteten. Språkstimulans är färskvara, en timme om dagen gör betydligt större nytta än två hela dagar varannan vecka. 

Du behöver inte vara orolig för vad du ska göra om barnet inte alltid förstår dig ? det kommer att tala om detta med eftertryck för dig och kräva att du säger det på tyska om det inte förstått. Eftersom ni bor i Tyskland och barnet pappa är tysktalande kommer barnets starka språk med all sannolikhet att bli tyska. Om barnet inte förstår, så säg det på tyska och sen på svenska igen. Det krävs lite ihärdighet från din sida att envisas med svenska, och under vissa perioder, framförallt när barnet börjat skolan, kommer chansen att han eller hon svarar dig på tyska att vara stor. Det viktigaste är dock att barnet förstår svenska och kontinuerligt får höra det, inte minst genom din familj. Ett passivt språk går att vända till ett aktivt, t ex genom en längre vistelse i Sverige. 

 

Om man som du är tvåspråkig själv, så använder man ofta det som kallas för kodväxling, dvs att man av olika skäl växlar mellan de två språken, ibland i samma mening. Detta är ett naturligt sätt att tala för en tvåspråkig individ, men kolliderar med den princip som kallas OPOL ? one language one parent. Olika studier har visat att även de mest övertygade föräldrar som själva är tvåspråkiga har svårt att vara konsekventa, eftersom kodväxling med andra tvåspråkiga individer så att säga ingår i tvåspråkigheten. Det är en paradox att när man vill göra sitt barn tvåspråkigt så finns ett krav på att man måste bete sig som en enspråkig individ och inte växla mellan språken. 

 

Vad jag menar är att ju mer svenska du talar, desto bättre för svenskans utveckling, men att du inte skall ha dåligt samvete för att du beter dig som en tvåspråkig individ och ibland växlar språk. Barnet kommer inte att blanda ihop språken, det som gör att ett barn håller isär två språk är den ljudmässiga skillnaden mellan språken, inte i första hand vem som pratar vilket språk. Många gånger kan kodväxling hos barn av enspråkiga individer uppfattas som att barnet blandar ihop språken, när det i stället handlar om ett normalt tvåspråkigt beteende.